Cp.Klassen

Alla i min klass är tamme fan riktigt tokiga. Antingen så är de mentalt efterblivna, eller så är de som jag... jätte fina människor. Tyvär så finns det bara två sådana människor i klassen, det är jag och en till, han vet vem han är. Alla tror att de är någonting och alla bryr sig om vad alla tycker för att de är rädda att vara omedvetna om att inte vara omtyckta. Jag är nog den enda som verkligen rör om saker och ting, just för att jag faktiskt inte bryr mig ett skit om någon förutom mig själv. Just nu sitter klassens jävla pack och läser Blondin Bellas blogg i takt med sitt kluckande skratt, som på ett kusligt sätt påminner om ett par retarderade östermalms-kärringar på tjack. Det kanske framgick att jag i detta nu satt på lektion, men om inte så ville jag bara klargöra den saken.

Skapa någonting av ingenting.

Musik är tamme fan någonting sänt från ovan, det är jävlar i mig som syre. Jag kommer att tänka på det allt oftare, nu speciellt när jag precis har sett en ny Radiohead DVD från Glastonbury 2006. En helt otrolig konsert, jag vill också dra en liten egen anekdot. Det råkar vara så att jag personligen tillsammans med en väldigt nära vän var på en Radiohead konsert den sjunde juni förra året i Dublin. Det var förmodligen en av de bättre dagarna i mitt liv, det hela blev bara bättre med tanke på att det var min 18 års dag också. Ett sådant band kan man inget annat göra än att bara älska. Älska är ett starkt ord men jag tvekar inte på att använda det när jag pratar om musik... eller öl. Öl är vad man kallar en " gudadryck " en dryck som kan ge en religiösa upplevelser, jag kan tänka mig att i alla fall majoriteten av alla som druckit öl håller med mig om den så kallade uppenbarelse faktorn. Nu tror jag det får räcka för idag, eller jag kanske borde säga för i natt. Det är nämligen skola i morgon och jag måste tyvärr vara där annars får jag dåliga betyg, och om jag får det så kommer jag att dö fattig och oälskad av alla.

Jacob: " The only thing i ever wanted was to be famous " - Thom Yorke

Första inlägget då.

Hej där! Är du så otroligt uttråkad så att du läser detta ska jag inte göra dig besviken, du kommer att befinna dig i precis samma sinnestillstånd när du loggar ut som du gjorde när du loggade in. Jag har inget riktigt viktigt att prata om förutom mig själv, men å andra sidan så är jag det absolut viktigaste som finns i min värld. Har väl ett vagt och naivt hopp om att jag skulle kunna kanalisera lite ilska och tankar igenom en elektronisk dagbok som kanske är det mest opersonliga mediet för sinnesfriden som finns. Men varför gör jag det då? Jo, svaret är simpelt. Sanningen är den att jag inte vill hålla allt för mig själv, jag vill att andra ska se det. Du kanske tänker att jag är en så kallad "attension-whore" men va fan, i så fall är alla bloggare i hela världen det. Jag skulle ärligt talat bli glad om många började läsa detta, jag skulle uppfatta det som ett tecken på uppskattning eller till och med uppmärksamhet ( som i sig inte är det minsta fel, oavsett vad andra säger ). Det jag däremot inte pallar med är alla dessa jävla nedvärderande bloggarna, de som bara skriver om triviala saker som får andra att må sämre med sig själva. Sådana personer som tycker om att folk beundrar dem och har dem som förebilder vad gäller uteliv och mode etc etc. Jag vill bara prata om roliga saker ( roliga för mig i alla fall ), jag vill prata om musik, öl, kvinnor och droger.

Jacob: "My first and only love is Rock `n` Roll"